Ett liv

Detta förbannade jobb, som jag tycker så mycket om.  Samtidigt pallar jag inte en sekund till. Vill bara därifrån och göra något helt annat, samtidigt som jag tycker så grymt mycket om stället. För om jag tänker efter, har jag utvecklats något så galet mycket där. jag har ju varit där mer än en femtedel av mitt liv?! Mer än 4 år. Jag är trygg där, jag känner alla, jag vet vart alla står, jag kan mitt jobb, och jag kan mina arbetskamrater och jag kan gästerna. Den tryggheten är svår att bara byta ut, även om det är min största önskan. och nu, när det är såå kort tid kvar, bara drygt en månad kvar, känns det tyngre och tyngre. Nu är det på riktigt, nu ska jag lämna mitt kära donk bakom mig. Det känns så fantastikst underbart, men samtidigt så himla sorgligt. Alla underbara människor man lärt känna där, aså roligt man har haft där. Jag har inte bara fått en lön, jag har fått så fina vänner, och så bäst upplevelser. Det har inte bara varit jobbet, det har varit fritiden, personalfesterna, allt. Donken har tagit upp en så stor del av mitt liv. Det har gjort mej mycket till den jag är idag. Utan donken, hade jag varit helt annorlunda, det kan jag lova. Många gånger har jag varit besviken och frustrerad, men jag har verkligen trivts där, tack vare många fina männiksor. Jag har lärt mig så otroligt mycket. De som inte har jobbat på McDonald's har ingen som helst aning om vad det innebär, det kan jag lova. Jag kommer sakna allt så mycket. Men det är en himla tur att jag har något annat att se fram emot. För donken i mitt hjärta för alltid, trots allt. Kärlek.

Emma

Som alla andra år, måste jag såklart ha nyårslöften, och jag har gått och klurat lite på vad.
Det har varit lite sådär att komma på, MEN nu har jag det!

1. Jag ska sluta att hata - jag har kommit på mig själv med att säga "jag hatar" alldeles för ofta. Och tänker man efter är det inte okey någonstans att säga så. Det låter bara illa. Därför blir mitt nyårslöfte att sluta hata. Eller kanske kommer jag hata innerst inne, men istället för att säga att "jag hatar" så kommer jag hädanefter att "inte tycka om". haha! men, jag har et frikort. det finns en person jag alltid kommer hata. men det får jag, faktiskt. Det är ett tillräckligt stort steg att sluta hata annat :)

2. No more caandy. - Ett gaalet klassiskt nyårslöfte, men godis är dåligt. inte okej. Och jag tror faktiskt att jag kommer klara det. Dock har jag en last, min och Maddes. BUBS. Det absolut goaste som finns. Men det får helt enkelt bli en BUBSfrossarkväll innan nyår:) Ska faktiskt bli smal nästa år!

Tjaa, det var väl det. Har till och med slutat med en dålig ovana redan. Riktigt nöjd :) Tror på mig själv nu.



Emma

Jaa, det är frågan. Oftast måste jag tyvärr säga, brukar jag hata Falkenberg. Jag hatar att staden är så liten, tråkig, obetydlig. Alla känner alla, eller åtminstone vet vilka alla är! Man skulle aldrig kunna sticka ut i den här stan. Och de som gör det bli stämplade som idioter. Och jag menar inte att jag inte själv "ser snett" på folk som är annorlunda. För det gör jag! TYVÄRR. och det värsta är att jag gör inte det för att jag egentligen tycker att det är fel att vara annorlunda, utan för att det nästan förväntas av alla att se ner på andra i den här stan. och när det är så, då har det gått för långt. Då är det FÖR litet, FÖR inrutat, FÖR vanligt. Här händer aldrig någonting, det är alltid samma folk i stan, på samma ställen, samma caféer. På helgerna hänger samma människor på samma uteställe som alltid. De sitter till och med vid samma bord ibland! Det är seriöst helt sjukt. Inte okej..
Skulle det någon gång faktiskt händsa något, någon intrig så att säga, då vet ALLA det! och inte som om det vore nog för de inblandade att de mår dåligt över det som hänt, så vet även hela Falkenberg och det, och inte nog med det heller, så vet ju faktiskt ALLA I FALKENBERG VILKA ALLA ÄÄÄR! Och det är så sjukt! Hur orkar man egentligen. Jag gör faktiskt inte det. Förstår inte hur man har kunnat bo här i snart 18 år. Trots att jag knappt minns något ifrån när jag bodde i Göteborg saknar jag det så in i.. För där kan man verkligen vara sig själv. man kan gå var som helst, hur som helst, behöver aldrig vara rädd för att möta någon man inte vill möta, för stan är helt enkelt för stor. Ingen ger en idiotblicken för att man skulle vara annorlunda. Jag gillar det. Så mycket att man nästan vill göra sig konstig när man kommer till Göteborg, bara för att få det bekräftat att det faktiskt inte spelar någon roll.

Samtidigt som jag ofta känner denna ilska mot FuckingFalkenberg, kan jag verkligen älska skitstaden. Tänk bara på sommaren. Havet, skreastrand, småstaden är faktiskt mysig ibland. Man känner sig aldrig ensam för det finns alltid någon i närheten man känner. man har nära till allt, här finns världens bästa vänner. (förutom en som befinner sig i Västerås den lilla snuttan) Och det är när man tänker på detta, som man faktiskt trots allt stannar kvar, precis då när man är såå nära att bara flytta till Göteborg och lägga allt här bakom sig. Men sanningen är nog den att det inte skulle gå.  Här finns alldeles för många minnen, och inte bara de jobbiga. Där finns även de fantastiska. Usch, nu blir jag helt gråtig. Jag önskar så fruktansvärt mycket att jag bara kunde få sommaren tillbaka. Vet precis vad jag hade gjort annorlunda. jag trodde jag gjorde allt som gick. men jag hade gjort så mycket mer om det gått. Men, som jag faktiskt lärt mig, det spelar ingen roll hur mycket man ångrar något för det går ändå inte att ändra på det nu. Men ibland är det svårt och jag ångrar ändå..