Ett liv

Detta förbannade jobb, som jag tycker så mycket om.  Samtidigt pallar jag inte en sekund till. Vill bara därifrån och göra något helt annat, samtidigt som jag tycker så grymt mycket om stället. För om jag tänker efter, har jag utvecklats något så galet mycket där. jag har ju varit där mer än en femtedel av mitt liv?! Mer än 4 år. Jag är trygg där, jag känner alla, jag vet vart alla står, jag kan mitt jobb, och jag kan mina arbetskamrater och jag kan gästerna. Den tryggheten är svår att bara byta ut, även om det är min största önskan. och nu, när det är såå kort tid kvar, bara drygt en månad kvar, känns det tyngre och tyngre. Nu är det på riktigt, nu ska jag lämna mitt kära donk bakom mig. Det känns så fantastikst underbart, men samtidigt så himla sorgligt. Alla underbara människor man lärt känna där, aså roligt man har haft där. Jag har inte bara fått en lön, jag har fått så fina vänner, och så bäst upplevelser. Det har inte bara varit jobbet, det har varit fritiden, personalfesterna, allt. Donken har tagit upp en så stor del av mitt liv. Det har gjort mej mycket till den jag är idag. Utan donken, hade jag varit helt annorlunda, det kan jag lova. Många gånger har jag varit besviken och frustrerad, men jag har verkligen trivts där, tack vare många fina männiksor. Jag har lärt mig så otroligt mycket. De som inte har jobbat på McDonald's har ingen som helst aning om vad det innebär, det kan jag lova. Jag kommer sakna allt så mycket. Men det är en himla tur att jag har något annat att se fram emot. För donken i mitt hjärta för alltid, trots allt. Kärlek.

Emma