Ett liv

Har undrat länge hur man orkar ta sig upp, ta sig tillbaka till det som var förut, innan allt hände. När man hittar sitt vanliga jag igen. Känns som att jag aldrig blir mig själv igen. Det känns som att om man skulle se mig inifrån skulle där vara helt tomt inuti. Helt tomt och svart. Det är som om kroppen går på autopilot och att min hjärna är någonhelt annan stans. Jag kan sitta och äta eller titta på film, utan att jag riktigt vet om att jag gör det. Och tårar, jag trodde inte att det skulle finns några kvar, men det gör det. Så det räcker och blir över. Det är konstigt, så fort man tror att man kommit en bit på vägen, ramlar man ner i det mörka hålet igen.