Ett liv

Idag har jag varit hemma hela dagen o varit extremsjuk. Huvudet har känts som en ballong, feber o ont i halsen, har knappt ätit nånting, men vad gör det. Bara bra om jag kan gå ner i vikt på kuppen!
Har haft världens tråkigaste, segaste dag på flera år! Och jag har gjort ALLT för att få den att gå snabbt. Jag har duschat länge, jag har kollat på OC, Luftslottet som sprängdes för 3e gången, kollat facebook ungefär 100 gånger, plockat ihop alla bilder från Australien som jag ska framkalla... Men inte fan har tiden gått snabbare för det. Var o klippte mej o färgade håret vid 11. Satt där o snorade o kände mej allmänt kalasförkyld o unfresch. Men nu är jag blondblond, och mörk under. Och till o med tiden där gick långsamt..
Har kollat fabo, ugglarps bygg, min mail, HM, ( så nu har jag blivit kär i ca 200 plagg), blocket.. Och vet ni vad! jag hittade en helt underbar lägenhet. som jag bara MÅSTE ha. Jag är kär, förälskad. Den är så fin. en 2a,
430 000. Åh, vill ha. Önskar jag kunde köpa den. Ska kolla upp det närmare. För den var som skapt för mej. Nyrenoverad o bäst.
Har även beställt Halebop-abonnemang, om jag inte skrev d igår... hm.. Ah, hur som helst, har beställt det nu, o hoppas på att det kommer funka bättre än att ha kontantkort, för det blir sjukt dyrt när man heter Emma. ack ja...

Nu ska jag missbruka Kanjang och alvedon resten av kvällen/natten, så jag blir frisk till helgen. Heslt till fredag morgon.


Så fort jag blir frisk ska jag baka 1000 cupcakes o bjussa alla mina friends på. bara för att ni är så bra!
Pusspådet!

Mmm, cupcakes från Australien. Sjuka!

Jobbade igår, 5-14, sedan körde jag alldeles för fort hem för att duscha, för att sedan köra ännu snabbare till Tullbroskolan för att se när alla studenter kom i sina vagnar. Däribland Cilla!

Solen sken, det var folk överallt, man hörde dunken, skratten och musiken från alla vagnarna. Det var blått och gult, grönt av björnrisen. stora vita lakan med en massa texter. Folk var så överlyckliga i de där vagnarna. Jag stod där o ryste, var plötsligt tillbaka i vår egen studentvagn, för två år sedan. Jag, Carina o Marre står o sjunger o gapar d högsta vi kan! Vi var SÅÅ lyckliga. Kan ha varit den lyckligaste dagen på jorden. Allt var perfekt. Inget kunde gå fel. Spelade ingen roll att det var så varmt så att svetten nästan rann. Det spelade ingen roll att mina fötter blödde av skoskaven från de alldeles för höga, äckligt snygga skorna. Det spelade ingen roll att Jocke bödde näsblod. Det spelade ingen roll att vi såg helt galna ut. För vi hade tagit studenten. Någon timme innan vi stod där i vagnen hade vi gjort något av det mest laddade jag varit med om. Utspringet. Oh my God! Jag har aldrig varit så excited ever! Man stod där o spände sej så man höll på o svimma bakom dörrarna. Jämte Marre, med Carina o Hulda framför sig. Och så plötsligt ropas vår klass namn ut, dörrarna öppnas. jag minns inte om det kom musik. Jag minns inte hur det såg ut utanför. Bara att det var extremt mycket folk, och vi bara skrattade o skrek massa. Vad vet jag inte. Vi var så underbart lyckliga. Det kändes så grymt att få springa ut! man ville bara skrika det högsta man kunde att man tagit studenten. man ville berätta för hela världen hur lycklig man var. Man ville bara vara kvar i den stunden då allt var bäst. Man var så överväldigad att man bara grät och skrattade samtidigt.
DEN känslan fick jag när jag stod där och såg vagnarna som vibrerade av alla hoppande studenten, köra fram. Jag satte snabbt på mej mina solglasögon för att ingen skulle se att jag grät. jag kände ett vemod för att jag aldrig någonsin skua få känna just den känslan igen, men samtidigt en sån total lycka, för de som tog studenten nu!
Jag hoppas verkligen alla njöt FULLT UT, till 110%! För den dagen kommer aldrig tillbaka, och trots att jag var såå glad och lycklig min stundentdag, önskar jag att jag njutit ännu lite mer. Kramat ut den allra sista njutning som fanns kvar, om det nu ens fanns någon. För som sagt, tror inte någon känsla i världen kan slå känalan av att ta studenten. Inte för mej i alla fall. Okej, kanske att vara riktigt kär. Men ni förstår grejen.

Lyckliga flicks!

Var och åt frulle på Stålboms med mina hjärtan Madde och Jennifr imorse. Så mysigt så. Satt och pratade om allt och inget, och gick även ut en minitur på stan. Efter det åkte jag o Jennifer till Falkagård för att kolla vart lägenheten jag fått erbjudande om från Fabo ligger. Huset såg jättebra ut, och det låg inte alls vid det "dåliga" området, så jag ångrar något så ofantligt mycket att jag inte tog den! Menmen, jag som litar fullt ut på ödet, jag antar att det var någon mening med det. Plus, att det ligger ute en exakt likadan lägenhet nu igen på fabo i samma hus, så det är bara att be för att jag kanske har tur och får ett erbjudande där istället.

När jag kom hem började jag tänka lite. Det händer ofta när jag diskuterat mkt med mina vänner. Jag är förvirrad. Jag har ingen aning om vad jag vill göra? Jag tänker för mycket, jag tänker så mycket så tillslut vet jag inte vad jag verkligen vill, och vad jag "typ kanske" vill bara för att jag tänkt så mycket på det. Liksom, när jag jobbade på Donken o allt var bra, även om jag inte kanske trivdes där till 100 %, så visste jag, att jag hade jobb så mycket jag behövde och lite där till. jag visste att jag kunde jobba så länge jag själv ville där. jag var TRYGG där. Nu har jag Hemtjänsten, visst, lite jobb i sommar, men sen då? Jag kanske inte ens får vara kvar där efter sommaren? Och ICA, inte heller där får jag antagligen vara kvar efter sommaren. jag hoppas ju, för jag tycker det är kanonkul, på båda ställena. Men, som sagt. Hur stor är chansen att man får stanna efter ett sommarjobb. Usch, tänk det, efter nästan 5 år på donken, så har jag två sommarjobb. yey. 
Och om jag får lägenhet, what happens then? om jag inte har jobb? För jag måste ha en lägenhet. Seriöst, jag MÅSTE, med stora, gärna feta kursiva bokstäver.
jag vill ut och resa också, men inte en chans att jag faktiskt överlever att bo hemma hela sommaren, för att sedan resa. Då får jag hellre hyra ut min lägenhet i andra hand. det går ju.
Och butikschef? vill jag bli det. jag trodde jag visste det. Men idag vet jag inte. Allt är bara knas och söndrigt i min hjärna idag. Den håller på att bryta ihop, och smulas sönder.

Jag undrar bara, är pengar allt? Styrs våra liv så mycket av pengar, att vi inte grundar våra val och värderingar på annat än just pengar? Just nu tror jag inte det. Inte i mitt fall i alla fall. Det är sorgligt om det är så. Men tänk på det själva. vad gör vi, som INTE styrs av pengar? Jag kan nog inte komma på någonting.

Nu  ryker det från min hjärna. Måste ut. Måste tänka. Eller? Nae, om jag skulle tänka en litenliten gnutta till kommer jag börja gråta.
Musik. ja tack!