Känslan av att ta studenten
Jobbade igår, 5-14, sedan körde jag alldeles för fort hem för att duscha, för att sedan köra ännu snabbare till Tullbroskolan för att se när alla studenter kom i sina vagnar. Däribland Cilla!
Solen sken, det var folk överallt, man hörde dunken, skratten och musiken från alla vagnarna. Det var blått och gult, grönt av björnrisen. stora vita lakan med en massa texter. Folk var så överlyckliga i de där vagnarna. Jag stod där o ryste, var plötsligt tillbaka i vår egen studentvagn, för två år sedan. Jag, Carina o Marre står o sjunger o gapar d högsta vi kan! Vi var SÅÅ lyckliga. Kan ha varit den lyckligaste dagen på jorden. Allt var perfekt. Inget kunde gå fel. Spelade ingen roll att det var så varmt så att svetten nästan rann. Det spelade ingen roll att mina fötter blödde av skoskaven från de alldeles för höga, äckligt snygga skorna. Det spelade ingen roll att Jocke bödde näsblod. Det spelade ingen roll att vi såg helt galna ut. För vi hade tagit studenten. Någon timme innan vi stod där i vagnen hade vi gjort något av det mest laddade jag varit med om. Utspringet. Oh my God! Jag har aldrig varit så excited ever! Man stod där o spände sej så man höll på o svimma bakom dörrarna. Jämte Marre, med Carina o Hulda framför sig. Och så plötsligt ropas vår klass namn ut, dörrarna öppnas. jag minns inte om det kom musik. Jag minns inte hur det såg ut utanför. Bara att det var extremt mycket folk, och vi bara skrattade o skrek massa. Vad vet jag inte. Vi var så underbart lyckliga. Det kändes så grymt att få springa ut! man ville bara skrika det högsta man kunde att man tagit studenten. man ville berätta för hela världen hur lycklig man var. Man ville bara vara kvar i den stunden då allt var bäst. Man var så överväldigad att man bara grät och skrattade samtidigt.
DEN känslan fick jag när jag stod där och såg vagnarna som vibrerade av alla hoppande studenten, köra fram. Jag satte snabbt på mej mina solglasögon för att ingen skulle se att jag grät. jag kände ett vemod för att jag aldrig någonsin skua få känna just den känslan igen, men samtidigt en sån total lycka, för de som tog studenten nu!
Jag hoppas verkligen alla njöt FULLT UT, till 110%! För den dagen kommer aldrig tillbaka, och trots att jag var såå glad och lycklig min stundentdag, önskar jag att jag njutit ännu lite mer. Kramat ut den allra sista njutning som fanns kvar, om det nu ens fanns någon. För som sagt, tror inte någon känsla i världen kan slå känalan av att ta studenten. Inte för mej i alla fall. Okej, kanske att vara riktigt kär. Men ni förstår grejen.
Lyckliga flicks!
