Ett liv

Ni som tycker att det är drygt med folk som är deppiga och ledsna, ni behöver inte läsa detta.

Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mej själv. Jag har ingen lust att umgås med någon just nu. Jag har ingen lust med nånting. Jag får inte utlopp för mina känslor.. Skulle behöva sätta mej i bilen och köra jävligt fort, lyssna på Losing you så högt så att jag inte skulle höra mina egna tankar, och bara gråta.
Jag önskar mej bort härifrån.
Jag var hemma innan och hämtade lite saker och gosade med min bebispojk Christopher. Det gick upp för mej att det bara fanns en enda människa som skulle kunna göra mej glad just nu, och han är på andra sidan jorden, och vi kommer inte träffas på väldigt väldigt länge. Paniken sprider sig i hela mej när jag tänker på hur långt bort han är.
Livet är alldeles för kort för att man ska gå och vara ledsen och sakna något hela tiden. Det lönar sig inte att tro att det blir bättre sen, och att man ska försöka spara pengar till senare. Jag tror att jag nästa gång jag är ledig i några veckor, så skiter jag i att det kostar, då åker jag ner till NZ och blir glad för ett tag. Jag vill verkligen inte gå här och låtsas att jag är glad och inte har några bekymmer. Men jag vill inte heller gå i min egen värld o v verka psykiskt instabil. För det är så jag känner mej. Och en sån är det ingen som orkar med.

Denna människa gjorde mej lycklig av att bara stå jämte mej. Han fick mej att känna mej trygg bara genom att hålla mej i handen. Han behövde inte ens säga någonting för att jag skulle tycka om honom. Nu önskar jag bara att jag kunde glömma honom för att det känns så omöjligt. Samtidigt vet jag att det absolut inte går att glömma.