Ett liv

Ibland blir jag bara så äckligt trött på hela Falkenberg. Det är bara en liten, ful, där folk inte har något annat att göra än att snacka skit om andra, och det bästa?! Bara hälften är sant. Jag undrar såå, vilka som faktiskt är de äkta, och vilka människor som lever på lögner. Det värsta är, att även om inte så mkt av skiten handlar om mej, är det alltid till mej folk går för att berätta saker. Jag är som en ofrivillig mötesplats för allt drama. Och hur jag än väljer att göra med allt jag får höra, så är det alltid någon som blir förbannad på mej, medan någon annan är fullkomligt nöjd. Det är alltid jag som får ta skiten som inte ens handlar om mej! Sick and tired är vad jag blir. Kan inte alla bara vara så jävla snälla o sluta berätta en massa skit för mej, fr jag vill inte höra den, o jag vill inte bära på den, o inte veta när o var o om man kan prata om det eller ej. :(
Min fina kompis Peter hade en gång ett samtal med mej, om att jag är för snäll för mitt eget bästa. Att jag bara försöker få alla andra att vara glada. Men att hur mkt jag än försöker så misslyckas jag. Jag tror han har väldigt rätt, ,men jag undrar bara, hur ska man vara då? Palla vara en bitch. Men hur mkan än vänder o vrider på saken så verkar det vara lösningen..

Jag funderar stenhårt på att flytta till Göteborg. Eller ännu bättre, jag smygfunderar på hur det skulle gå o flytta till Australien. Undrar om man skulle klara det. Har ju i alla fall min goa storebror Björn där. Saknar.