Ett liv

Idag har varit en jobbig dag. Av någon konstig anledning har jag tänkt extra mkt på tiden i Australien idag. Jag vet att jag sagt det förut, men jag saknar den tiden något så fruktansvärt mkt. Jag har verkligen börjat lipa flera gånger när jag tänkt på det idag. Och visst, jag trivs väl med att vara hemma. jag har fått underbara klassisar, har fina vänner i falkenberg, familj... Men jag känner verkligen att något saknas. Det är som om Australien blev en del av mig, och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag börjar fundera mer och mer på hur det skulle vara att flytta ner till Aussie. Det skulle nog inte gå, så mkt som jag ändå har kvar här, men det är inte längre en omöjlighet, som det var precis när jag kom hem. Det är det vackraste land som finns, de mest underbara människorna träffar man där. Jag känner att jag är såå nöjd om jag bara får komma dit, jag behöver inte åka någon annanstans på hela jorden, och då vet vi alla hur mkt o hur gärna jag ändå vill resa jorden runt.

Satt och tittade igenom bilderna innan. Byron Bay. Jag säger bara; Lisa, Tove, Linnea, Björn, Danne o Simon. Vilka otroligt underbara! jag kommer föralltid minnas våra galna dagar och nätter. Cairns, på Central. Mina o Maddes dagliga shoppingturer. 50cents cones på donken. Kvällspromenader längst med esplanaden. Vår och Jockes sjuka sjuka humor. När vi gick till Wollibolli o köpte chips o cola o tryckte i oss. för att vi var värda det. Inte för att vi hade gjort ett skit. men iallafall. Vi kunde ligga i vårt rum en hel dag o bara softa. Vi fick o kokade nudlar. Hade vi tur så fanns d nått gött o ta på free-food-hyllan, haha. När vi satt och kvävdes av skratt åt fullfrys-klipp nere vid datorerna. House-keepingen på morgonen med underbara Laura. Alla störda människor som bodde i rummen, haha. Phil, Ricky. Jag har fortfarnade kvar numret i mobil, till vårt hostel. Och där träffade jag också en väldigt speciell person. O när han åkteo jag trodde jag såg honom för sista gången. O jag fick nyckeln till hans rum för att sova där en sista gång. Fy va jobbigt det var. Sen kom han till Sydney.

När vi kom tillbaka till Sydney innan vi skulle åka hem och det hade blivit "höst". Eller som jag skulle vilja kalla det, svensk sommar. O Elliot kom dit. Jag var så lycklig. Vi var vid Operahuset, gick i stan, alla tre.
Den absolut värsta dagen var den dagen vi skulle åka hem. Vi satt med alla packning redo i sofforna på hostellet. Elliot skulle till NZ, o vi skulle hem till Sverige. Kommer aldrig glömma den känslan. Vi satt där, helt knäpptysta, och tittade på klockan. 1 timme kvar, 1 halvtimme kvar. Fy fan. Då var jag olycklig. Minns att jag fick panik och sprang ut o började STORlipa. Satt där ute och tittade ut över Sydney city och alla ljus i mörkret. Den känslan glömmer jag aldrig. Jag kunde verkligen inte sluta gråta. O så kom Elliot ut o höll om mej o jag kände mej så trygg men ändå så sjukt ledsen och övergiven. Det farvälet sen, när han gick ur taxin o vi åkte vidare till flygplatsen. Kan inte ens tänka på det.. Fy va jag grät på flyget. Var helt svullen i ögonen flera dagar efteråt.

Om jag vann pengar nu skulle jag inte tveka EN SEKUND på att åka tillbaka. jag skulle faktiskt skita i skolan, jobb, lägenhet, allt. Bara jag fick komma dit. jag pallar inte gå här hemma och sakna hela tiden. Det tar så mkt kraft.
aaah! Om det endå låg lite närmare så det inte var så dyrt att åka, eller om jag bara hade mer cash.

Där snackar vi time of my life.