Funeral for a friend
Hemkommen från en av de finaste, jobbigaste begravningarna någonsin. Älskade Ullis begravning. Den var så fruktansvärt fin, helt perfekt. När vi kom fram till kyrkan var jag så nervös så jag trodde jag höll på att kräkas inne på toaletten. Jag får en sån ångest på begravningar. Begravningen började med en Enya-låt, On my way home. Avslutades med bland annat The circle of life med Elton John. Prästen var jättebra, och verkade så himla varm och snäll. han berättade lite om Ullis och olika minnen av henne. Jag satt där och verkligen grät utan stopp. När man tror att det inte finns mer tårar och man är helt tom, så kommer det mer efter en stund igen. Vid ett tillfälle sa prästen något om att "det inte bara är förtvivlan". Då ville jag bara ställa mej upp och skrika att JO DET ÄR DET VERKLIGEN VISST! ALLT ÄR ORÄTTVIST och Ullis borde få vara med oss. Men han har säkert rätt, för livet går ju vidare.
Efter begravningen gick vi ut på kyrkogården för att ta ett sista farväl och för jordfästning. Det var hemskt att se kistan försvinna ner.
Det hände nånting när prästen läste välsignelsen innan kistan firades ner. Det hade under hela tiden ute varit ganska stilla i vinden, men precis när prästen började läsa kom en jättevind, som direkt när han läst klart blev helt stilla igen. Det var verkligen skumt, och det kändes som att det var Ullis som gav oss ett tecken eller nåt. Jag hoppas i alla fall att det var hon. Påväg till församlingsgården för minnescermonin kändes kroppen helt plötsligt lättare. Man kände inte samma tyngd över sig på något sätt. Det var skönt, och det var en jättefin minnesstund med god mat och underbara vänner och släktingar till Ullis. Hon har verkligen en jättefin familj.
Ikväll var jag hos Madde och Andreas en sväng, blev bjuden på mat och allt. Goa vänner.
Nu ska jag sova, efter denna långa extremt jobbiga dag. Jag känner mej helt totalt förstört slut på alla sätt. Det känns så sjukt att man har vart med och begravt en vän.
Vila i frid, vi ses i himlen älskade fina Ullis
