Ett liv

Och så ett steg tillbaka igen. Alltså, vad har jag gjort för att förtjäna att må dåligt hela tiden och aldrig få vara 100 procent glad? Såå hemsk människa kan jag omöjligt ha varit. Eller? Jag pallar inte. Och alla säger bara "det ordnar sig, det kommer lösa sig" MEN NEJ, sluta tala om för mej att det löser sig när det inte gör det. Det är inte så att problemen uppstod för 2 dar sedan och att jag givit upp vid första försöket när det gäller allt. försök inte förstå när ni inte kan sätta er in i skiten. Det är ingen idé för ni upplever inte detsamma som jag gör. det blir inte bättre av att säga att allt kommer bli bra. Det är tomma ord. Jag vet att en del av er försöker vara ett stöd o det är jag tacksam för, men det känns inte som att någonting spelar någon roll.

Min Cissi är den bästa jag vet. Hon är min näst äldsta bästa vän, hon finns alltid där, och klandrar mej aldrig för någonting. Utan henne hade jag varit lost. Hon känner mej så väl, o om vi så inte skulle träffas förrän vi var 80 år gamla så skulle vi fortfarnade veta vart vi hade varann.


Jag ska bli en likgiltig människa utan intresse för någonting och bara göra som andra vill o säger. Jag blir en olycklig människa, men då slipper jag fundera på och bli besviken på allt som inte blir som jag vill.