Kvällen då mitt och Maddes plan lyfte från Sydney, och vi tittade ner på alla miljoner små ljus långt där nere i vackra Australien, bestämde jag mig för att komma tillbaka en dag. Det var bara tvunget, vad som än hände, mot alla odds. Nu sitter jag här, två år och sex månader senare med biljetterna i handen, och jag är så jävla lycklig. Jag lämnade kvar något där nere som jag måste hämta tillbaka, eller leva kvar med där.

Hur som, min gamla aussie-blogg vaknar till liv igen. Freeeescht. 

 

48 dagar kvar.